Dålig dag.
Hon suckar tungt, såsom hon gjort alldeles för ofta på senaste tiden. Tunnelbanans gungande rörelser är sövande, men hon får inte somna, får inte ge efter. Kapitulera för drömmarnas värld får hon göra hemma i sin säng, där storstadsljuden inte kan nå henne, där stressen inte rör henne i ryggen. Tunnelbanetåget rycker till smått när det stannar. Dörrarna öppnas, hon kliver ner på perrongen och hastar mot trapporna. Vill ingenting hellre än att glömma bort den här dagen.
Dålig dag.
Han höjer handen, fäster frustrerat en mörk hårslinga bakom örat. Fingrarna hittar sedan spännet i väskan, han knäpper och knäpper upp, hans sätt att slappna av och fokusera på någonting annat. Fullkomlig katastrofdag. Suck. Inte hjälper det att han står nere i tunnelbanan under rusningstid, att luften är tjock av jäkt och hets och att tåghelvetet dessutom är försenat. Hopplöst.
Stress, stress, stress.
Hon hatar den här tiden på dagen. Fullpackad station, atmosfären vibrerar av irritation och hon vill helst rugbytackla sig ut och slippa trängas, men hon är inte sån. Hon håller sig tyst. Går med strömmen. Känner värmen från andra kroppar tränga sig på och spänner upp den ljust rosa scarfen en aning för att frigöra halsen. Trängsel, panik. Och mitt i allt stöter någon till hennes axel. Hon hinner uppfatta ett par mörka ögon och lika mörkt hår innan han är borta.
Stress, stress, stress.
Hans minne har aldrig varit bra. Han kan inte minnas att han någonsin fått med sig precis allt han behövt på morgonen, och idag är inget undantag. Tyst tackar han någon högre makt för att han tagit bilen till stationen idag – han vet hur trafiken är – och rusar snabbt genom trängseln trots att hans tåg står där. Råkar stöta till någon, uppfattar en ljus scarf runt hennes hals, men hinner inte med mer än en hastig ursäkt.
Aldrig mer.
Hon lovar sig själv då hon går genom spärrarna. Uppsägning imorgon. Aldrig mer. Vill inte. Om varje dag måste se ut så här så är det inte värt det, hon vägrar. Lovar igen, lite starkare den här gången. Vet att löften man ger sig själv är de viktigaste, och hon planerar att hålla det här. Fler dagar som dessa klarar hon inte av. Klackar mot asfalten. Ett vagt minne av en man med mörkt hår. Förhoppningar om att hon inte inbillat sig leendet han slängt åt henne.
Aldrig mer.
Han tänker planera från och med nu. Aldrig mer tänker han glömma någonting igen, inte ens en penna. Tyst avger han ett löfte till sig själv, aldrig mer, för han orkar inte upprepa samma procedur varje dag. I parkeringshuset höjer han nyckelns fjärrkontroll, trycker på låsknappen för att lokalisera sin blå Audi. Ett par baklyktor blinkar. Hittad. Han kryssar mellan bilarna, stryker snabbt över lacken när han hittar sin egen. Nästan slänger sig ner på sätet. Startar. Lovar sig själv att aldrig behöva göra såhär igen.
För mycket ljud.
Hon försöker stäng dem ute, men hur ber man en hel stad att hålla käften? Det gör man inte. Man säger ingenting alls. Man fortsätter framåt, försöket tänka på annat, försöker så gott man kan ignorera skrikande barn, bildäck som tjuter mot vägarna, musik som letar sig ut från lägenheter bakom öppna fönster. Hon rättar till väskan som hänger över axeln; i den ligger sömnlöshet. Hur mycket hon än vill vila när hon kommer hem kan det bara bli ett par minuter, för hon måste ta itu med väskans innehåll till imorgon, och känner hon sina medarbetare rätt ligger det antagligen ännu lite mer arbete i hennes mejlinkorg. Hon undrar om hon kommer våga hålla löftet hon gett sig själv bara ögonblick tidigare.
För mycket ljud.
Han knappar oengagerat på radion. Är det inte Rix FM så är det Mix Megapol eller bara vitt brus. Han stänger av. Vill tysta motorns brummande också, men får nöja sig med bristen på musik. Lite för snabbt tar han sig ner genom parkeringshuset, får flera gånger tvärbromsa inför bilar vars förare skänker honom ilskna tryck på biltutan. När han väl får ut bilen på vägen drar han en lättnadens suck. Kanske slipper han uppretade blickar nu.
Tack och lov att det är över snart.
Hon visste, i samma stund som hon tog jobbet, att det hade varit ett smart drag att bosätta sig nära tunnelbanan. Hon visste redan då att det skulle komma att bli så här, att dagarna skulle se ut på det här sättet. Att hon varje dag skulle kliva ur tunnelbanevagnen och vilja komma hem så snabbt som möjligt. Hon ler, trots allt, för sig själv, lösgör scarfen ännu lite mer. Sätter foten nedanför trottoarkanten för att korsa vägen. Ser en glimt av en blå bil i ögonvrån, men ignorerar. Hemma snart.
Tack och lov att det är över snart.
Han blundar för ett kort ögonblick. Dödsdömt. För bara sekunder senare når ett ljud hans öron. En snabb duns. Ögonen öppnas lika snabbt som man drar upp persienner: någonting är inte rätt. Tumult på gatan bredvid. Han kan själv gissa. Efter ett hastigt, rossligt andetag öppnar han bildörren, slänger sig ut lika fort som han satt sig bara ett par minuter tidigare. Han trodde aldrig att han skulle behöva mötas av en sådan syn, en orörlig kropp på marken. En väska med innehållet utspritt.
Innan han hinner vrida på halsen vet han att den är där. Den har fastnat i hans kofångare. Rör sig nästan retfullt i vinden. En ljust rosa scarf.
© TheOnlyImmortality, 2010
© TheOnlyImmortality, 2010
