Det är nästan svårt att se hennes annars så framträdande drag. Tillvaron är alldeles för mörk: inte en endaste gatlykta skänker oss något ljus. Kanske är gatlyktorna precis som resten av världen; vägrar att visa upp oss, vägrar att erkänna att vi existerar i kärlek såsom älskande gör.
Men jag kan känna henne, jag vet att hon är där. Hennes kyliga hand håller ett hårt grepp om min, och det känns nästan obekvämt för hennes händer är alltid varma, greppet är alltid ömt. Men hon vill hem fort, fly från mörkret och alla som kan se den brutala sanning vi spelar ut när vi är ensamma.
”Kom då, snälla!” viskar hon när jag sackar efter, jag känner hur hennes naglar rispar upp skinnet på min hand när hon tar ett hårdare tag. Ibland stör det mig nästan att hon alltid är orolig, men jag förstår henne. Vi har ju trots allt saker att oroa oss för, om folk bara visste.
Snart är vi framme, hon näst intill släpar mig uppför trappan så fort hon fått upp dörren och vi trampat av oss skorna. Hela huset är nedsläckt, hennes familj är någon annan stans, och hela dagen har jag väntat på det här ögonblicket.
Att bara ha henne till min.
Hon knuffar in mig i rummet, stänger dörren. Det är nästan midnatt och långt borta kan jag höra en kyrkklocka slå, långt bort i en annan värld. För när vi stängt in oss, då är det vår värld, en annorlunda värld.
Jag kan se på henne att hon är trött, hon speglar mig, såsom hon alltid gör. Vi behöver inte ord, det gör vi aldrig, vi bara klär av oss och jag sätter mig i hennes säng. Hon fumlar fortfarande med skärpet i sina byxor, har aldrig riktigt tyckt om att visa upp sig på det viset, även om hon vet att jag tycker hon är vacker vad hon än har på sig alternativt inte har på sig.
Iförd nästan ingenting kryper hon upp och sätter sig grensle över mig. Mjuka läppar fångar mina, jag placerar handen i hennes svank, trycker henne intill mig. Värmen från hennes kropp transplanterar sig till min och jag känner den inte bara på utsidan, utan på insidan också. Flickan i mina armar kan få mig att göra vad som helst bara hon ber mig, och hon vet om det.
Hon lutar tyst huvudet mot min bröstkorg, sluter ögonen. Återigen, såsom tusen gånger förut, reflekterar jag snabbt över att hennes guldblonda lockar liknar våren. Lika varma, lika stormiga och fascinerande gnistrande som en dag i tidig april.
”Berätta en saga för mig”, viskar jag ner i hårsvallet som ger mig illusionen av nyvakna porlande bäckar”, en lycklig saga.”
”Om prinsar och prinsessor?” hör jag henne fnittra. ”Drakar och vidunder?”
”Om det är det enda du kan komma på.” Jag stryker henne över håret, tror mig höra kvitter från fåglar som kommit hem efter vintern. ”Jag vill ha äventyr som kan mäta sig med Narnia.”
Hon tänker ett par ögonblick. Lägger sig lite mer till rätta, höjer handen med grönmålade naglar och plockar bort ett av sina egna hårstrån från sin axel, låter det falla bredvid sängen. Som när en blek citronfjäril tar mark.
”Du kan få höra ett av mina äventyr.”
”Berätta på.”
”Okej...” Hon vrider upp huvudet, placerar hakan i sina hopflätade fingrar på mitt bröst. Blå ögon. Pooler av elektricitet. ”När jag var sju år bodde jag i världens minsta samhälle. Sveriges städskrubb. Min bäste vän bodde i huset intill, han var lika gammal som jag.”
Tyst sluter jag ögonen, låter henne måla sagor på mina ögonlock.
”Längst ner på gatan stod ett hemsökt hus.”
”Leker du med mig nu?”
Himmelskt skratt, sedan leendes:
”Leker jag inte alltid med dig i dina drömmar, prinsessan?”
Nästipp nuddar nästipp. Barnslig kärlek som tar plats i ett ögonblick.
”Nåväl.”
Berättarrösten igen.
”Min bror började prata om att han sett någon i fönstret i det där huset, trots att ingen bodde där. Eftersom jag är och alltid varit fröken nyfiken ville jag gå dit och titta, men mamma förbjöd mig eftersom hon inte ville ha en skräckslagen unge på halsen senare.”
”Du gick ändå?”
”Jo. Du känner mig för bra. Jag tvingade med mig grannpojken också; han fick antagligen men för livet. Jag tycker synd om honom såhär i efterhand, men du vet hur jag är. Hur som helst smet vi från gården när ingen var i närheten. Det var sensommar. Asfalten smälte nästan bort. När vi väl stod framför grinden minns jag att jag tänkte att jag hellre suttit hemma på altanen och ätit isglass, men hade jag dragit mig ur hade jag antagligen fått höra det hela mitt liv sen.”
Små pustar av hennes varma andedräkt nuddar min axel medan jag lugnt fortsätter stryka henne över ryggen. Det är någonting med hennes solkyssta hud. Svårt att sätta fingret på, svårt att missa.
”Det tog oss en evighet att bestämma vem som skulle öppna grinden. Efter evigt kivande fick jag tvinga honom, jag tror inte jag var riktigt lika morsk längre. Jag knuffade honom framför mig uppför grusgången som ledde till huset också, det borde säga en del om hur mycket äventyrslusten slocknat. När vi hunnit fram till dörren vägrade han ställa upp på mer, så jag fick knacka på, men så fort jag nuddade träet så hördes världens brak inifrån huset.”
”Och?”
”... Och vi sprang som idioter båda två”, avslutar hon. Jag flinar ohämmat:
”Vilket äventyr.”
”För mig var det ett äventyr. Jag var sju år och hade precis gjort det som alla andra var för rädda för att göra. Men mamma skällde på mig sen, och grannpojken tyckte nog att jag varit allmänt taskig mot honom. Han flyttade dagen efter, så... Det var sista gången jag såg honom.”
”Åh...” Tyst stryker jag henne över håret, kan inte hålla skrattet ur rösten när jag säger:
”Vilket fantastiskt sista intryck du måste gjort på honom.”
”Verkligen.”
Länge, länge ligger vi tysta. Ute tycks det vara ännu mörkare än då vi gått på gatorna för bara en stund sedan, och jag, som blir trött alldeles för lätt, tycker att sänglampans sken sticker mig i ögonen.
”Vet du”, mumlar hon, också hon trött. ”Jag har inte skrikit något vårskrik än.”
”Jaså?”
”Jag får göra det imorgon.”
”Jo. Vad ska du skrika?”
”Jag vet inte. Någonting om att jag älskar dig kanske.” Hon häver sig upp över mig, låter läpparna kollidera med mina. ”God natt.”
Trots dåsigheten ligger jag vaken länge efter att vi släckt lampan.
Folk pratar om fjärilar i magen.
Det vet ingenting om kärlek.
@ TheOnlyImmortality, 2010
